Framsida » Avgöranden » En privatmottagnings patientkartotek i dödsbos besittning

En privatmottagnings patientkartotek i dödsbos besittning

Dnr 1820/452/2006 (22.12.10 )

Ärende:

Arvingar frågade dataombudsmannen om råd i frågan hur de skall gå till väga för att inte dataskydds principer skulle kränkas, då det i dödsboet hittades ett patientkartotek. Den avlidne psykiatern hade i flera år haft privatmottagning i olika läkarstationer och arvingarna fick som uppgift att sköta pappren som relaterade till vårdförhållanden.

Arvingarna hade försökt uträtta ärendet i den privata läkarstationen, Finlands Läkarförbund och hos olika myndigheter, men de hade inte fått tillfredsställande svar från någon av instanserna. Det hade blivit klart för arvingarna att det finns en lucka i lagen i fråga om en enskild näringsidkares död då denna verkat inom hälsovården. Arvingarna fortsatte med att de på något vis kan förstå att det inte finns lagar eller förordningar som behandlar ämnet, men att det är förkastligt att myndigheter inte kan hjälpa med att anvisa om hur arvingarna skall handla i motsvarande situationer.

Dataombudsmannens svar:

Dataombudsmannen har inte kunnat anvisa arvingarna att uppgifterna skall förstöras, eftersom patienternas rättsskydd bör beaktas, beaktas bör även vad syftet med förvaringen och behandlingen av patientuppgifterna är. Dataombudsmannen meddelade att han sänt arvingarnas brev som delgivande till social och hälsovårdsministeriet (SHM) för att dessa skulle kunna ta till möjliga åtgärder, så som att ge anvisningar i ärendet och i andra liknande situationer.

Grunder

1. Lagstiftningsramen

1.1 Finlands grundlag 10 §

Dataombudsmannen konstaterade till att börja med att Finlands grundlags 10 § innehåller en lagstiftningsmekanism för att skydda personuppgifter, genom att stifta närmare bestämmelser genom lag. Så som arvingarna framförde, finns det en klar lucka i lagen då det kommer till sådana situationer som beskrivs ovan. Om behandling av personuppgifter har stiftats närmare genom allmän lag i personuppgiftslagen (523/1999).

1.2 Personuppgiftslagen som allmän lag

I personuppgiftslagens 3 § definieras begreppen relaterade till behandling av personuppgifter, bl.a. definieras registeransvarig och behandlingen av personuppgifter, vilket innefattar överlåtande av uppgifter. De normer i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) och förordningarna som baserar sig på denna, åsidosätter personuppgiftslagen till den grad som behandling av personuppgifter berörs. Detta kommer på fråga då speciallagstiftningens normer skiljer sig från eller noggrannare definierar den allmänna personuppgiftslagen.

I fallet koncentrerar sig frågeställningen till huruvida det är fråga om byte av registerförare, på basis av s.k. universalsuccession eller om det handlar om överlåtande av patientuppgifter. Enligt dataombudsmannens uppfattning är det i fallet inte fråga om någondera av de ovannämnda begreppen.

Det som då måste tas ställning till är på vem utredningsskyldigheten skall rikta sig på efter att en läkare/registeransvarig har dött. Personuppgiftslagen utgår från att den registeransvariga för patientregistret på förhand skall planera när verksamheten skall slutföras (PuppL 5 § och 6 § registerförarens skyldighet att planera behandlingen av uppgifterna och behandla dem aktsamt). Problemet handlar om döda registerförare, men även andra som slutar sin verksamhet.

Meningen med kravet på sparande av uppgifter enligt personuppgiftslagens (523/1999) 35 § är att förstöra uppgifter som är onödvändiga eller arkivera dessa. Personuppgifter som har ett värde för vetenskaplig forskning eller annars är av stor betydelse skall överföras till en högskola eller en instans eller myndighet vars lagstadgade uppgift är att utföra forskning, såvida riksarkivet har beviljat tillstånd för detta (PuppL 35 §).

1.3 Lag om patientens ställning och rättigheter (Patientlagen) hälsovårdens speciallag

Angående patientjournalers uppförande och förvaring finns normer i patientlagen och i patientjournals förordningen. Förvaringstider och skyldigheter att förvara patientuppgifter stiftas det om bl.a. för att parternas rättsskydd och för att forskning skall kunna förverkligas.

Enligt patientlagens 12 § skall en yrkesverksam inom hälsovården anteckna de nödvändiga uppgifterna för ordnandet av vård, planering, förverkligande och övervakande så att vård kvalitén skall kunna tryggas. Hälsovårds enheten eller den enskilda näringsutövaren skall förvara patientjournalerna samt det biologiska material som kommit genom prover i undersökning och vård, för att kunna förverkliga vården. I journalen skall även sparas ersättningskrav och tiden för vetenskaplig forskning. Patientjournaler, prover och mallar skall förstöras direkt då de inte längre är till nytta för det ändamål som de sparats.

Uppförande av patientjournaler samt sparande av dem och prover och mallar som tagits enligt 1 momentet, deras förvaringstider och bruksändamål stiftas det närmare om i social och hälsovårdsministeriets förordning. Patientjournaler, prover och mallar får förvaras utöver den tid som stadgas i social och hälsovårdsministeriets förordning, i de fall då det är nödvändigt för av patientens vård. Förvaringen av uppgifterna bör därefter bedömas med fem års mellanrum, om inte annat följer av dataskyddsnämndens lov på basis av personuppgiftslagens 43 § 2 moment.

SHM har gett den ovannämnda förordningen om patientjournaler (298/2009, ikraft 1.8.2009) vilken ersätter den tidigare förordningen om uppförande av journaler samt deras och annat av vården uppkommet materials sparande (99/2001, ikraft 1.3.2001). I de tidigare nämnda förordningarna har det för patientjournalerna definierats olika långa förvaringstider, dessa beror på typen av uppgift. En del av patientuppgifterna är man skyldig att spara även efter patientens död och en del av dem är permanenta.

Enligt SHM:s förordnings 23 § skall journalhandlingar samt sådana prov och modeller av organ som uppkommer vid undersökning och vård och som innehåller biologiskt material förvaras åtminstone den tid som anges i bilagan till denna förordning. Bestämmelser om förvaringen av journalhandlingar, prov och modeller efter att förvaringstiden löpt ut finns i 12 § 2 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter. När den förvaringstid som anges i bilagan till denna förordning har löpt ut eller när de journalhandlingar, prov och modeller av organ som därefter har förvarats inte längre är nödvändiga för att ordna eller genomföra patientens vård, ska den verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård eller den självständiga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som ansvarar för ordnandet av vård se till att journalhandlingarna och det övriga material som avses ovan förstörs omedelbart på ett sådant sätt att utomstående inte får kännedom om dem.

Enligt 26 § i förordningen anges de förvaringstider i bilagan till denna förordning som tillämpas på journalhandlingar som har upprättats eller erhållits den 1 maj 1999 eller senare. Om förvaringstiden för en handling räknas från patientens död, tillämpas förvaringstiderna dock på handlingar som gäller personer som har dött den 1 maj 1999 eller senare.
På journalhandlingar som har upprättats eller erhållits före den 1 maj 1999 eller, om förvaringstiden för handlingen räknas från patientens död, som gäller personer som har dött före den 1 maj 1999, tillämpas i fråga om journalhandlingar som upprättats inom den kommunala och privata sektorns samt inom fångvårdsväsendets hälso- och sjukvård de förvaringstider som anges i riksarkivets beslut av den 14 april 1989 om utgallring av kommunala handlingar. Dessutom tillämpas det som riksarkivet och arkivverket har bestämt särskilt om varaktig förvaring av handlingar.

Så som det framgår av den ovan nämnda paragrafen, har SHM gett förordning om hur länge patientjournaler skall sparas. I de ovan beskrivna normerna och ej heller annanstans finns normer hur en enskild näringsidkares personuppgiftsregister borde spara efter dennas död. Normerna förpliktar registeransvariga och därmed är de kontroversiella i förhållande till situationer så som den ovannämnda, de är inte i enighet med grundlagens 10 §. Om någon annan än den registeransvariga förstör patientjournalerna så kan kränkande av patienters rättsskydd bli aktuellt. Det är skäl att överväga ifall Riksarkivet har någon position i ärendet. De skulle t.ex. kunna ansvara för beviljande av lov som myndighet så som personuppgiftslagens 35 § berättigar till.

2. Sammandrag

Dataombudsmannen konstaterade att det inom lag om hälsovård gjorts ett flertal förändringar på sista tiden. Han har önskat att lagstiftarna skulle uppmärksamma denna brist och att de myndigheter som övervakar enskilda näringsutövare skulle kunna ge anvisningar. Dataombudsmannen har vid flera tillfällen fört ärendet till SHM:s och andra myndigheters uppmärksamhet. SHM håller som bäst på att skriva en anvisningsbroschyr angående patientlagens 12 § och patientjournals förordningen (298/2009), dessas mål är att klargöra journalhandlingars uppförande och förvaring av dessa. Härutöver håller SHM på att förverkliga ett lagstiftnings projekt om förverkligande av förvaring av patienthandlingar hos hälsovårdsenheter och enskilda näringsidkare då dessa lägger ner sin verksamhet. Av dessa orsaker sände dataombudsmannen detta brev samt arvingarnas brev till SHM, så att de skall kunna ta detta ärende i beaktan då de förverkligar projektet.

Idealsituationen ur lagens perspektiv skulle vara att yrkesutövare redan före de lägger ner sin verksamhet skulle kunna värna om hur handlingarna skall sparas (avtal om sparande).

Om och när dödsboet värnar om sparandet av handlingarna, utan att använda dem i något annat syfte anser dataombudsmannen att inget brott mot dataskyddet sker. Däremot, ifall arvingarna skulle förstöra handlingarna så skulle man i sista hand tvingas ta ställning till ärendet med hjälp av något annat än personuppgiftslagen.

Till sist konstaterade dataombudsmannen att eftersom sparande av handlingarna tjänar patienternas intressen och dataskydd (bl.a. patientens rätt att granska uppgifter angående denna (PuppL 26-28 §) och skadestånds ärenden) så kan han inte ge anvisningar som skulle strida mot dessa principer. Å andra sidan har inte dataombudsmannen behörighet i ett ärende där det inte (längre) finns en registeransvarig.

Tillämpad lagstiftning:

  • Finlands grundlag (731/1999) 10 §
  • Personuppgiftslagen (523/1999) 3 §, 5 §, 6 §, och 35 §
  • Lag om patientens ställning och rättigheter (785/1992) 12 §
  • SHM förordning (99/2001, ikraft 1.3.2001 - 31.7.2009)
  • SHM förordning (298/2009 ikraft 1.8.2009)
 
Publicerad 6.2.2014