Framsida » Avgöranden » Kommunikationens konfidentiella natur

Kommunikationens konfidentiella natur

LSG-Gesellschaft zur Wahrnehmung von Leistungsschutzrechten GmbH mot Tele2 Telecommunication GmbH, C-557/07, EGD 19.2.2009
Artikel 104.3 i rättegångsreglerna — Informationssamhället — Upphovsrätt och närstående rättigheter — Lagring och utlämnande av vissa trafikuppgifter — Sekretesskydd för elektronisk kommunikation — Begreppet mellanhand i den mening som avses i artikel 8.3 i direktiv 2001/29/EG)

Gemenskapsrätten, bland annat artikel 8.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställandet av skyddet för immateriella rättigheter, jämförd med artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), utgör inte något hinder för att medlemsstaterna föreskriver en skyldighet att lämna ut personuppgifter till privata tredje män för att dessa ska kunna väcka talan i tvistemål angående intrång i upphovsrätten. Gemenskapsrätten innehåller emellertid ett krav på att medlemsstaterna när de införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, direktiv 2002/58 och direktiv 2004/48 ska utgå från en tolkning av direktiven som gör det möjligt att uppnå en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheterna. Vid genomförandet av införlivandeåtgärderna beträffande dessa direktiv ankommer det för övrigt på medlemsstaternas myndigheter och domstolar att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med dessa direktiv, utan även se till att de inte grundar sig på en tolkning av direktiven som skulle stå i strid med dessa grundläggande rättigheter eller med allmänna principer i gemenskapsrätten, såsom proportionalitetsprincipen.

En accessleverantör som endast ger användare tillträde till Internet utan att erbjuda några andra tjänster, såsom bland annat e-post, FTP eller en fildelningstjänst, och utan att utöva en rättslig eller faktisk kontroll över den använda tjänsten ska anses som en mellanhand i den mening som avses i artikel 8.3 i direktiv 2001/29.

Irland mot Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, C-301/06, EGD 10.2.2009
Talan om ogiltigförklaring — Direktiv 2006/24/EG — Lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster — Val av rättslig grund

(Sammanfattning av domen)
Domstolen fann att det krävdes att direktiv 2006/24 antogs med stöd av artikel 95 EG.

Gemenskapslagstiftaren kan använda artikel 95 EG som rättslig grund särskilt när det föreligger skillnader mellan de nationella bestämmelserna och dessa skillnader kan utgöra hinder för de grundläggande friheterna eller skapa en snedvridning av konkurrensen och ha en direkt inverkan på den inre marknadens funktion.

Mot bakgrund av dessa omständigheter framgår det att de olika nationella bestämmelserna om lagring av uppgifter avseende elektronisk kommunikation kunde ha en direkt inverkan på den inre marknadens funktion och att det kunde förutses att denna inverkan skulle komma att förstärkas. I en sådan situation var det berättigat för gemenskapslagstiftaren att, i syfte att få den inte marknaden att fungera väl, anta harmoniserade bestämmelser.

I direktiv 2006/24 regleras således transaktioner som är oberoende av genomförandet av varje eventuell åtgärd inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. I direktivet harmoniseras varken frågan om de nationella brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter eller frågan om användning och utbyte av dessa uppgifter mellan nämnda myndigheter. Dessa frågor omfattas i princip av avdelning VI i EU-fördraget och har uteslutits från bestämmelserna i direktivet, vilket framgår av skäl 25 och artikel 4 i detsamma. Härav följer att det materiella innehållet i direktiv 2006/24 huvudsakligen avser tjänsteleverantörernas verksamhet inom den berörda sektorn av den inre marknaden, med undantag av statlig verksamhet som omfattas av avdelning VI i EU‑fördraget. Mot bakgrund av det materiella innehållet finner domstolen att direktiv 2006/24 huvudsakligen avser den inre marknadens funktion.

(se punkterna 63, 71-72, 83-85 och 93)

Productores de Música de España (Promusicae) mot Telefónica de España SAU, C-275/06, EGD 29.1.2008
Informationssamhället — Tjänsteleverantörers skyldigheter — Lagring och utlämnande av trafikuppgifter — Skyldighet att lämna ut uppgifter — Gränser — Sekretesskydd för elektronisk kommunikation — Förenlighet med skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter — Rätt till effektivt skydd för immateriella rättigheter

Direktiven 2000/31 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel), 2001/29 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, 2004/48 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) innebär inte att medlemsstaterna är skyldiga att – i ett fall där en ideell förening vars medlemmar är producenter och utgivare av musikinspelningar och ljud- och bildupptagningar har yrkat att ett bolag som tillhandahåller Internet-abonnemang skall föreläggas att förete uppgifter om identitet och hemvist för vissa personer som detta bolag förser med Internetuppkoppling, så att föreningen kan väcka talan i tvistemål rörande upphovsrättsbrott mot dessa personer – föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i ett tvistemål, i syfte att skapa ett effektivt skydd för upphovsrätten.

Även om artiklarna 41, 42 och 47 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs-avtalet), vilka i så hög grad som möjligt skall vara vägledande för tolkningen av gemenskapsrätten när denna reglerar ett område där nämnda avtal är tillämpligt, innebär ett krav på effektivt skydd för immateriella rättigheter samt införandet av rättsmedel vid domstol som är tillämpliga när dessa rättigheter har blivit föremål för intrång, innebär de däremot inte ett krav på att nämnda direktiv skall tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i tvistemål.

Gemenskapsrätten innebär emellertid ett krav på att dessa medlemsstater, när de införlivar dessa direktiv med nationell rätt, skall utgå ifrån en tolkning av direktiven som gör det möjligt att uppnå en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt gemenskapens rättsordning. Vid genomförandet av införlivandeåtgärderna beträffande dessa direktiv, ankommer det på medlemsstaternas myndigheter och domstolar att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med dessa direktiv utan även att se till att de inte grundar sig på en tolkning av dem som skulle stå i strid med dessa grundläggande rättigheter eller med andra allmänna principer för gemenskapsrätten, såsom proportionalitetsprincipen.

(se punkterna 60 och 70 samt domslutet)

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, C 217/04, EGD 2.5.2006
Förordning (EG) nr 460/2004 — Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet — Val av rättslig grund

(Sammanfattning av domen)
EG-fördragets upphovsmän har med uttrycket ”åtgärder för tillnärmning” i artikel 95 EG velat ge gemenskapslagstiftaren ett utrymme för skönsmässig bedömning – beroende på det övergripande sammanhanget och de särskilda förhållanden som råder på det område som skall harmoniseras – avseende den mest lämpliga tillnärmningstekniken för att uppnå önskat resultat, särskilt inom områden som kännetecknas av komplicerade tekniska särdrag.

Det skall härvidlag påpekas att det inte finns något stöd i ordalydelsen i artikel 95 EG för att de åtgärder som vidtas av gemenskapslagstiftaren med stöd av denna artikel är begränsade på så sätt att endast medlemsstaterna kan vara åtgärdernas adressater. Det kan således visa sig vara nödvändigt, enligt gemenskapslagstiftarens bedömning, att anta bestämmelser om att inrätta ett gemenskapsorgan, vars syfte är att bidra till genomförandet av en harmoniseringsprocess i situationer dr det förefaller lämpligt att vidta icke-bindande kompletterings- och ramåtgärder för att underlätta genomförandet och den enhetliga tillämpningen av rättsakter som har antagits med stöd av artikeln.

De uppgifter som tilldelas ett sådant organ skall emellertid ha ett nära samband med de områden som rättsakterna om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar avser. Så är fallet när ett på sådant sätt inrättat gemenskapsorgan tillhandahåller tjänster till nationella myndigheter eller till industrin vilka är av betydelse för ett enhetligt genomförande av harmoniseringsåtgärderna och som kan underlätta deras tillämpning.

(se punkterna 43–45)

Det var korrekt att anta förordningen om inrättandet av Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet med stöd av artikel 95 EG.

Vad, för det första, beträffar byråns mål, som fastställs i artikel 2 i förordningen, framgår det av artikel 1.1 i direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster att dess syfte är att inrätta ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. Det skall även påpekas att de många bestämmelserna i särdirektiven är ett uttryck för de farhågor som gemenskapslagstiftaren hyst beträffande nät- och informationssäkerheten. Så är fallet med direktiv 2002/20 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/22 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/58 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation, direktiv 95/46 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och direktiv 1999/93 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer. De uppgifter som har tilldelats byrån enligt artikel 3 i förordningen är således nära förbundna med syftena bakom ramdirektivet och särdirektiven på området för nät- och informationssäkerhet.

För det andra kan förordningen, med beaktande av det berörda områdets beskaffenhet, inte anses vara en isolerad åtgärd utan ingår i ett regelverk som avgränsas av ramdirektivet och särdirektiven och vars syften är att fullborda den inre marknaden på området för elektronisk kommunikation. Det framgår även att gemenskapslagstiftaren stod inför ett område där teknologin inte endast är komplicerad utan även snabbt förändras. Gemenskapslagstiftaren ansåg följaktligen att inrättandet av ett gemenskapsorgan, såsom byrån, var ett lämpligt medel för att hindra att det uppstod skillnader som kunde skapa hinder för en väl fungerande inre marknad på det berörda området.

Det följer slutligen av en samlad bedömning av artikel 25.1, 25.2 och artikel 27 i förordningen, enligt vilka byrån inrättades för en begränsad period, att gemenskapslagstiftaren ansåg det lämpligt att innan byråns framtid avgörs göra en utvärdering av resultatet av byråns verksamhet samt av dess faktiska betydelse för att genomföra ramdirektivet och särdirektiven.

(se punkterna 47–48, 50–55, 58, 60–62 och 65–67)

 
Publicerad 28.8.2009