Framsida » Avgöranden » Kameraövervakning i familjehem

Kameraövervakning i familjehem

7.11.2011

Dataombudsmannen tillfrågades om det är tillåtet att utöva kameraövervakning i de gemensamma boendeutrymmen, t.ex. i vardagsrummet och i köket, i ett familjehem. Frågeställaren berättade att arbetstiden för arbetstagarna i ett familjehem pågår dygnet runt och att arbetstagarna också på grund av arbetet själv är bosatta i familjehemmet. I familjehemmet finns ingen skylt uppsatt om kameraövervakningen. En registerbeskrivning över kameraövervakningen finns, men finns inte fr påseende. Samtycke har heller inte begärts till utövandet av inomhusövervakningen.

Av utredningen given av kameraövervakningens leverantör framgick, att kamerorna placerats i gången, i gången/brasrummet, i köket/vardagsrummet, vid ytterdörren och på parkeringsplatsen. Syftet med kameraövervakningen var att förhindra brottslighet riktad mot egendom, personal eller klienter och för att bidra till utredande av ansvarsfrågor vid skador som skett samt för skyddandet av personalens och klienternas rättsskydd och arbetsro, för ökande av säkerhet, för övervakning av fastighetens skick och egendomens hållbarhet samt för upprätthållande av ordning. Arbetstagarna och barnen bor tillsammans i familjehemmet. Familjehemmet är på sätt och vis arbetstagarnas hem, men det bör tas i beaktande att arbetstagarna officiellt har endast ett rum som klassas som eget område, medan resten av huset anses som arbetsplats. Skyltar som informerar om kameraövervakningen finns inte i och med att parterna är medvetna om kameraövervakningen. Arbetstagaren har därtill muntligen godkänt kameravervakningen. En registerbeskrivning har upprättats och den finns på begäran för påseende. Tjänsteleverantören hade efter mottagandet av begäran om utredning tagit bort övervakningskamerorna. Tjänsteleverantören uttryckte ändå sin åsikt om att de enligt deras uppfattning vore både nödvändigt och lagligt att utöva kameraövervakning i ett familjehem.

Dataombudsmannens ställningstagande:

Dataombudsmannen är inte behörig att ge ett juridiskt bindande beslut, utan endast handledning i det ifrågavarande ärendet. Dataombudsmannen har inte behörighet att beodra om upphörande av kameraövervakningen. På grund av de nedan uppräknade orsakerna kan dataombudsmannen heller inte inom ramen för sin behörighet bedöma tillåtligheten av kameraövervakning i gemensamma boendeutrymmen.

Kameraövervakningen i de förevarande fallet är problematiskt för att familjehemmet är både barnens och ungdomarnas samt de i hemmet arbetande personernas hem, där kamerorna finns bl.a i köket/vardagsrummet och i brasrummet. Kameror fanns inte i toaletterna och i omklädningsutrymmen, som t.ex. i sovrummen.

Leverantören av kameraövervakningsanläggningen hänvisade bl.a. till bestämmelserna i lagen om integritetsskydd i arbetslivet om tillåtligheten av kameraövervakning på arbetsplatsen. I regeringen proposition till ifrågavarande lag (RP 162/2003) konstateras att de i lagförslaget presenterade allmänna förutsättningar för kameraövervakning kräver en helhetsbedömning, där sådana till arbetsgivaren hörande skyldigheter och andra krav på skydd av privatlivet som föreskrivits i annan lag tas i beaktande. Dataombudsmannen konstaterar att familjehemmet är utöver arbetstagarnas arbetsplats, också hem för de arbetstagare, barn och ungdomar som bor där. På grund av detta kan tillåtligheten av kameraövervakningen inte endast bedömas på basen av bestämmelserna om kameraövervakning i lagen om integritetsskydd i arbetslivet.

Enligt dataombudsmannens uppfattning är det i första hand frågan om ifall kameraövervakning i allmänhet är tillåtet i boendeutrymmen enligt bestämmelser i grundlagen, strafflagen, barnskyddslagen eller annan speciallagstiftning. I ovannämnda fall är det frågan om en i barnskyddslagen föreskriven verksamhet. Social- och hälsovårdsministeriet är behöriga att ta ställning till i vilka situationer kameraövervakning vore grundat för ifrågavarande verksamhets del för att kunna utföra de uppgifter som föreskrivits i barnskyddslagen. Därmed är det alltså möjligt att fråga också ministeriets uppfattning i ärendet. Enligt dataombudsmannens uppfattning är det först i andra hand frågan om det i fallet är tillåtet enligt personuppgiftslagen (523/1999) eller lagen om integritetskydd i arbetslivet att behandla invånarnas och arbetstagarnas personuppgifter med hjälp av kameraövervakning.

I lagstiftningen finns inte ett tydligt svar på om, och i så fall med vilka förutsättningar, kameraövervakning vore tillåtet i de gemensamma boendeutrymmen i ett familjehem eller i någon annan liknande enhet. Dataombudsmannen är heller inte medveten om några anvisningar angående detta. Enligt dataombudsmannens uppfattning hör det till social- och hälsovårdsministeriet uppgifter som branschens specialmyndighet att bedöma i vilka situationer det vore lagenligt för den givna vårdens, omsorgens eller för någon annan grundad orsaks del att utöva kameraövervakning i ett familjehem eller någon annan motsvarande enhet. Kameraövervakning bör användas endast i sådana situationer där medel som ingriper mindre på skyddet av privatlivet inte är tillräckliga.

Dataombudsmannen anses att kameraövervakning i boendeutrymmen ingriper kraftigt i personer integritetsskydd och skydd av privatliv. Därför bör förutsättningarna för användandet av kameraövervakning enligt dataombudsmannen klart framgå ur lagstiftningen eller anvisningar. På grund av detta delgavs detta ställningstagande också till kännedom för social- och hälsovårdsministeriet. Dataombudsmannen har redan tidigare genom sitt uttalande angående kameraövervakning i ett ungdomshem 25.5.2004 uppmärksammat ministeriet angående samma ärende.

Enligt dataombudsmannens uppfattning kan man inte ens med invånarnas och arbetstagarnas samtycke undantränga kravet på att kameraövervakningen bör vara tillåten i lag och att samlande av personuppgifter bör vara sakligt motiverad för den ifrågavarande verksamhetens del. Då kameraövervakningen inte enligt specialmyndigheten kan anses rekommendabelt eller lagenligt, kan inte heller behandlingen av personuppgifter med hjälp av kameraövervakning anses grundat enligt personuppgiftslagen.

I ärendet ombads endast familjehemmets administrator om utredning. Barnskyddstjänster tillhandahålls ändå sannolikt på uppdrag av, eller annars för socialmyndighetens/-ernas räkning, varvid ifrågavarande myndigheter också är registeransvarig för de personuppgifter som samlas in i samband med tjänsten. Myndigheten har bestämmanderätten över uppgifterna men också ansvaret över den erbjudna tjänsten och att samlande av uppgifter i samband med tjänsten är lagenlig. Därför ansåg dataombudsmannen att de vore viktigt att leverantören av kameraövervakningsanläggningen utredde också socialmyndigheternas förhållningssätt vad beträffar lagenligheten av kameraövervakningen, ifall denne överväger att återuppta användningen av kameraövervakning.

Riksdagens biträdande justitieombudsman har i nedan nämnda ställningstagande tagit ställning till tillåtligheten av kameraövervakning i bl.a. isoleringsutrymmen och också mer allmänt i familjehem. Med hjälp av detta kan man bedöma kameraövervakningens laglighet i olika situationer. Ärendet har också behandlats i dataombudsmannens tidigare nämnda uttalande om kameraövervakning i ett ungdomshem. Man fann emellertid inte heller i de ovannämnda avgörandet något entydigt svar till om kameraövervakning i gemensamma boendeutrymme vore tillåtet.

Dataombudsmannen redogör till näst närmare de till ärendet sammanhörande bestämmelser i strafflagen och personuppgiftslagen. I 24 kap. 6 § i strafflagen föreskrivs om olovlig observation. Bestämmelsen tillämpas också på kameraövervakning. Enligt regeringspropositionens motiveringar (RP 184/1999) anses särskilt i lag tillåten observation inte vara obehörig. Observering eller filmande med hjälp av en teknisk anordning vore inte obehörigt heller då den observerades givit sitt samtycke till observationen. Det hör ändå inte till dataombudsmannens kompetens att tolka bestämmelserna om olovlig observation.

Även om kameraövervakningen inte klassas som olovlig observation bör den ändå uppfylla de krav så ställts i personuppgiftslagen och i annan lagstiftning. Bestämmelserna i personuppgiftslagen (523/1999) tillämpas också på bandande kameraövervakning. Då kameraövervakning finns, bör en de filmade informeras om det och en registerbeskrivning bör upprättas. Innan man sätter igång med kameraövervakningen bör frågan om kameraövervakningen är tillåten eller inte i den ifrågavarande situationen avgöras.

På basis av de ovan nämnda lagarna är det klart att kameraövervakning i ett familjehem inte får vara hemligt, utan att de filmade bör vara medvetna om det. Då kameraövervakningen ännu existerade i familjehemmet hade det inte informerats om genom att sätta upp skyltar. Som motivering för detta angavs att invånarna i familjehemmet varit medvetna om kameraövervakningen och att man också hade fått arbetstagarnas muntliga samtycke. Dataombudsmannen konstaterar att i och med att det fanns kameror vid familjehemmets ytterdörr och på parkeringsplatsen, kunde också utomstående bli förmål för filmningen. På grund av detta bör man synligt informera om kameraövervakningen med t.ex. skyltar. Då kameraövervakningen är bandande bör också en registerbeskrivning upprättas. Enligt utredningen som tillställts dataombudsmannen har det funnits en registerbeskrivning och den har funnits allmänt tillgänglig.

Enligt den ovannämda bestämmelsen i strafflagen får kameraövervakningen heller inte vara obehörig, alltså bör kameraövervakningen ha någon rättslig grund. Utöver i den ovannämnda bestämmelsen i strafflagen har det skilt föreskrivits om kameraövervakning i lagen om integritetsskydd i arbetslivet. Personuppgiftlagen gäller som generallag vid bandande kameraövervakning. Det finns ändå inga specifika bestämmelser i personuppgiftslagen om i vilka situationer kameraövervakning är berättigat och tillåtet och när de är olovligt. Man blir tvungen att bedöma detta på basis av bestämmelserna om behandlingen av personuppgifter i personuppgiftslagen, specialbestämmelser gällande ifrågavarande tjänster och grundlagens bestämmelser om grundläggande rättigheter.

Enligt personuppgiftslagen ska behandlingen av personuppgifter vara sakligt motiverat med hänsyn till den den registeransvariges verksamhet och de samlade uppgifterna bör vara nödvändiga för de syfte som de samlats in för. Onödiga uppgifter får inte samlas in ens med samtycke. Den registrerades privatliv och andra grundläggande fri- och rättigheter som tryggar skyddet för den personliga integriteten får inte begränsas utan en i lag angiven grund.

Socialvårdens klientuppgifter, så som bl.a. de uppgifter som framgår ur kameraövervakningsbanden, är känsliga personuppgifter. Behandlingen av sådana uppgifter är tillåten bl.a. med den registrerades uttryckliga samtycke eller om det förandles av en uppgift som direkt har ålagts den registeransvarige i lag. Därtill får en privat producent av socialvårdstjänster behandla sådana uppgifter som producenten i sin verksamhet erhållit om den registrerades behov av socialvård eller uppgifter om de socialvårds tjänster,stödåtgärder eller förmåner som den registrerade erhållit eller andra nödvändiga uppgifter som behövs för ordnandet av den registrerades vård. Dataombudsmannen hänvisar ännu till de nedan nämnda riksdagens biträdande justitieombudsmans avgöranden och de priciper som framgår ur dem.

Riksdagens biträdande justitieombudsman har tagit ställning (31.12.2010 dnro 4138/2/09) till tillåtligheten av kameraövervakning i ett barnhem. I ställningstagandet konstateras att kameraövervakning kan med vissa förutsättningar vara möjligt, om övervaknings- och omsorgsuppgifter förutsätter det. Och andra sida konstateras också att det viktigaste utrymmet för skyddet av barnets integritet är barnets egna rum. Ur integritetsskyddets synvinkel är ett isoleringsutrymme i särställning, då anstaltens vård- och uppfostringspersonal har ett särskilt omsorgsansvar gällande säkerhet och välmående gentemot ett barn som isolerats. Enligt barnskyddslagen bör omsorgen av ett barn som isolerats vara fortlöpande (70 §:n 2 mom.). Ett sådant på lag baserat, fortlöpande omsorgsansvar berättigar enligt biträdande justitienombudsmannen till också med tekniska hjälpmedel utförd övervakning. Enligt avgörandet är kameraövervakning inte tillåtet i barnens egna rum och inte heller i t.ex. toalett- och sanitetsutrymmen. I avgörandet konstateras också att det inte i fallet varit frågan om en i personuppgiftlagen menad lagstadgad grund för behandling av personuppgifter då kameraövervakning utförs i ett rum speciellt menat för utförande av vårdåtgärder. Kameraövervakning i anstaltens gemensamma utrymmen ansågs i avgörandet ingripa i barnets integritetsskydd, men inte lika kraftigt som då kameraövervakning utövas de i ovannämnda utrymmen. Enligt avgörandet bör kameraövervakning i anstaltens gemensamma utrymmen basera sig på en grundad orsak och kameraövervakningen samt dess syfte bör vara känd för alla. I detta sammanhang bedömde biträdande justitieombudsmannen inte bredare de förutsättningarna för anordnande av kameraövervakning i en barnskyddsanstalt.

Ett annat avgörande av riksdagens biträdande justitieombudsman (15.10.2010 1246/4/09) gällde kameraövervakning i ett familjehem. I avgörandet konstaterades följande:

"Kameraövervakning, oavsett om det är frågan om bandande eller icke-bandande övervakning, ingriper alltid enligt min mening i en persons integritet. Jag anser därför att man alltid borde bedöma huruvida man kunde vidta andra åtgärder som ingriper mindre i ett barns integritet. Betydelse har också det, i vilket rum kameraövervakningen utövas. Om det är frågan om sådan övervakning som är nödvändig för att kunna säkra barnets hälsa, vård eller säkerhet och som inte annars går att ordna, anser jag att man kan påbörja kameraövervakning. För anordnandet av kameraövervakning bör alltså för tjänstens förverkligandes del alltid finnas en grundad, nödvändig orsak. Jag anser att de ska vara klart att anordnande av kameraövervakning inte får grunda sig på bristande personalresurser på en anstalt."

Bestämmelser som tillämpats:

Personuppgiftslagen (523/1999) 5 §, 6 §, 9 §, 10 §, 11 §, 12 § ja 24 §
Lagen om klienternas ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) 13 §
Strafflagen 24:6 (531/2000)

 
Publicerad 6.2.2014